Härdad

Jag kramar Bellan hejdå och ställer mig i rökrummet, övergiven. Nu hade alla jag kände gått hem. Jag skickar ett sms till Chris och frågar om jag får sova hos honom. Sista pendeln går tydligen om 10 minuter, säger han. Men det ska jag väl hinna, tror jag.
Men just då stiger en neger fram till mig och viskar sådär äckligt för närgånget:
"do vil ha cigg? jag ha cigg eheheheh" Jag fattar ingenting, jag är näst intill jävligt onykter, dessutom står jag i denna minut och röker och mitt halvfulla ciggpaket ligger på bordet bredvid mig. Ahaa! Det är hash han vill bjuda på!
"Mmmmmh NEJtack!" och så ler jag stort och vinglar ett halvt steg baklänges.
"Men varfor man? Do vara ensam, jag och min vän bjuda dig en cigg, sen vi gå till mitt hotell här bredvid och ha mysiigt man!" Han ser lite småsträng ut. Hans vän bredvid påpekar än en gång att mitt röda hår var väldigt.. rött! Jag inser att nu hinner jag nog faan inte till pendeln längre, men börjar iaf vandra mot tunnelbanan så att jag kunde sova hos Niklas. Jag svänger in via Seven Eleven och köper mig en liten gorgonzola, och jag njuter.

Utanför står det 2 turkar och visslar och ena ropar "whoah! gratis taxi bruden! c'mon!". Jag dissar och fortsätter vandra. Mina fötter skaver. Jag går ner till Centralen, men centralen är stängd! Vad i helvete. Jag vinglar fram till någon slamsugarkille som suger bajs ur centralens toaletter. Han kom hela vägen från Uppsala och visste absolut inte mer än mig.
Jag vandrar ut på drottninggatan och får som tur är syn på två clowner. Jag vinglar fram till dom med min gorgonzola i högsta hugg, och frågar om dom vart på samma studentskiva som jag. Eller om dom bara gillar rött läppstift och vitt puder. Dom var påväg till slussen, för det var tydligen därifrån alla bussar gick. Jag börjar vandra med dom. Till slut ger fötterna upp så jag tar av mig skorna och väljer att gå barfota. Över slott, kullersten, pölar och lera. Från centralen till slussen gick jag.

Väl på slussen går det fan inga bussar! ...Eller jag var åtminstone för full för att urskilja tider och siffror. Jag ger upp, sätter mig ner och smågråter. En taxi, som visar sig vara svart, plockar upp mig. Inte har jag några pengar på kortet, men det var inga problem det, säger han. Han drar kortet så att pengarna ska tas imorgon. Grrreat! Jag säger adressen, men han vägrar klicka in den i GPS'en. Jag skulle visst få visa vägen själv, så var det bestämt.

Jag ber honom ta mig till bagarmossens station, därifrån kunde jag vägen. Men jusste! Jag kan ju endast gångvägarna.. Jag berättar hur jag och Niklas brukar gå men att han nog kan köra runt, och så pekar jag på huvudvägen. Han suckar och säger "bara för dig, bara för dig!" och kör rakt över gångvägen som är cirka 1,5-2 meter bred. Och han kör inte 30 km/h heller, snarare 80... Jag tror jag är livrädd, men vad vet jag. Allt snurrar oavsett så jag hade antagligen inte märkt ifall vi voltat.

480 kr blev det, jag betalade utan att tveka. Jag kom fram iaf. Jag gav mitt nummer, för han skulle absolut ha en tatuering. Han hade suttit hela vägen och berättat hurdan han ville ha, men jag minns inte ett ord. Något om en sol, rött,blått och grönt. Mer vet jag inte. Han förklarade nog helt detaljerat, men jag hade bara suttit och nickat och ögonen hade gått i kors av alla, lite för många, drinkar.
Väl hemma och under täcket så känner jag hur fötterna blöder och det måste vara tio miljarder glasbitar i dom. Jag gråter ner hela Niklas kudde, den är kolsvart fläckat. Han smeker mig på kinden tills jag somnar.

Hur jag mår idag? Varenda steg känns som att gå på nålmattor. Men hem ska jag ta mig, bara sjuhundrafemtioelva miljoner steg kvar nu... Varför hoppade jag inte bara in då jag blev erbjuden gratis taxi?